resultat:

202:-

jag känner mig just nu som ett litet barn på julafton. jag och david har samlat ihop burkarna från båda logenfesterna som låg i påsar vid återvinningscentralen, det som vi hittade i internatet samt det som fanns i pantburk-tunnan. vi ska om drygt en timme åka in till munkfors och panta hela rasket och jag vet att jag kommer bli besviken på resultatet eftersom jag just nu ser miljonbelopp framför mig.

men det känns bra. det känns sjukt bra.

lättroad

kom precis tillbaka från bazaaren i ransäters församlingshem som jag och david besökte. jag kom lite senare dit än david och det första jag ser och hör
är en massa pensionärer som sjunger "härlig är jorden" och jag måste vänta med att gå in eftersom jag skrattar så mycket åt att david sitter själv där inne.

en tant kom fram till oss och frågade ifall det var våran bebis som skrek i barnvagnen utanför huset. eftersom jag och david inte har någon bebis kom vi fram till att det måste vara någon annans. det var lars johanssons (som skyndar fram på bilden i vit skjorta) och jag dog av skratt när david gick fram till honom och frågade: lars, är det din bebis därute?

sen köpte vi lotter och david vann ett underlägg. andra priser var bland annat servetter i olika mönster, ljusstakar och en tandkrämstub. sedan fikade vi.

imorse bjöd jag david på frukost med hembakat morotsbröd. sedan har jag tvättat och städat och känt mig sjukt duktig.

jag är som sagt (skrivet?) kvar på skolan ett par dagar nu. det är helt dött på skolan vilket känns vemodigt. skolavslutning all over ungefär. på måndag åker jag hem och tills dess hoppas jag ha skrivit satsläran, musikhistorian, plankat någon låt till gehöret och dessutom övat in några svåra ställen i mina pianoläxor. detta för att jag vill verkligen känna att jag har lov de resterande dagarna.

efter lovet är det kamrathelgen och det kommer bli helt underbart. jag kan nog inte längta mer. såhär kul hade maria förra året:

Jag rapporterar direkt från matsalen. Jag är uppe till frukost. För andra dagen i rad! Succé!

på skolan får vi alltid soppa varje torsdag. det är även sed att korv serveras en gång i veckan. även om nu korv är väldigt gott så känns det ju lite tjatigt. nu misstänker david att mattanterna har upptäckt att vi tröttnat på det, vilket har gjort att de "maskerar" när de serverar korv. tillexempel stod det "tunnbrödsrulle" till middag igår. när vi kommer dit ser vi ju att det är ju vanlig korv med mos. fast med tunnbröd till. förra veckan fick vi "pasta special", vilket endast var makaroner med korv. luriga jävlar.

idag har det varit en sån där sjukt trött dag. orkade inte göra mig i ordning utan gick i halvfett hår och myskläder till frukost. det var inspelningsdag så jag fick samla den lilla kraften jag hade till när jag skulle kompa jennie, vilket gick jättebra men sen somnade jag på afrohistorian direkt efteråt. åt choklad efter lunchen för att peppa inför när jag skulle spela in själv. fast det gick inte alls bra, jag hade noll energi så jag gjorde två halvkassa inspelningar och sa att det var bra så. på toppen av allt hade jag också lovat att vara med på bild till geijerskolans informationskatalog. improviserade lite på pianot medan fotografen tog bilder på mig. underifrån. herregud.

nu ska jag städa mitt rum, sen ska jag bjuda david på kladdkaka.

igår hade jag världens bästa munkforssöndag, bakade bröd, blev bjuden på fisksoppa och åt kanelbullar med varm choklad, det ägde. idag var jag och mattias uppe i utkikstornet, som jag aldrig tagit mig tid att gå till så jag var nöjd. vi drack öl i plastmuggar, tittade på utsikten och funderade på vad vi ville ha för yrken i framtiden. sen välte vi ett träd på vägen hem.

i helgen ska jag och david vara kvar medan alla andra åker hem på höstlov. det kommer också att vara fint.

mer tankar.

den här veckan har jag inte rört pianot, knappt tänkt på pianot förutom när jag kompade jennie på gemensam sång. detta var medvetet eftersom jag ganska länge nu inte känt någon glädje överhuvudtaget i att spela. det har i bakhuvudet på mig legat ett sjukt högt prestationskrav på att inte vara dålig, vilket har gjort att övandet endast har handlat om att klanka ner på mig själv för att jag inte kan stycket, vilket, som säger sig självt, har gjort att övandet inte har gått så bra. denna inställning är helt emot mina principer så jag bestämde mig för att ta en paus för att känna efter lite. kanske lite dålig tajming eftersom proddarna ska spela in våra stycken nästa vecka, men jag är hellre lite halvt oförberedd och tycker det är kul att spela in än att börja gråta framför alla musikproducenter för att jag tycker jag är så dålig.

en dum bidragande faktor är att det även är sån stor fokus på hur mycket man övar, och att det är det som spelar roll om man är bra eller inte. jag får helt seriöst kommentarer som "vad gör du? varför är du inte och övar?" vilket gör mig så sjukt irriterad. VAD angår det andra hur mycket tid jag lägger ner på pianot? och det kan lika gärna vara så att på en timmes övningstid får jag ut mer än vad du får ut på dina hundraelva timmar.

man måste ha disciplin när man ska bli bättre självklart och man kan inte bara öva när man känner för det, (vilket jag verkligen inte gör) men jag funkar inte så att jag kan tvinga mig själv att öva fem timmar i rad, tre gånger om dagen, för jag får inte ut något av det. det kanske är bra för andra, men inte för mig. det handlar inte om att jag är lat, även om jag får starka känslor av att andra tycker det. jag kan lätt gå och öva fast jag hellre vill ligga i sängen och titta på film och sen fastna framför pianot i två timmar. men jag vill inte att "öva-inställningen" överlag ska vara betyngande, att jag måste. jag vill öva för att jag vill.

nu ska jag baka bröd och äta med chevréost.

extremt trötta bakfylletankar.

jag tycker det är mysigt när folk frågar hur det var "på min tid" på geijer, då känns det som om jag är jättegammal och vis, att jag gick här på 1800-talet ungefär. (ja jag vet att det är omöjligt men känslan är fin)

jag var alltså utklädd till sockervadd igår. fast det fattade ingen.
hade det riktigt kul vilket enligt klyschan straffar sig idag. att sen vara tvungen att städa logen tidigt i morse gör ju inte saken lättare. nu ligger jag i sängen med godis och dör lite efter att ha ätit pizza. var för upptagen med att dricka mig redigt berusad så det blev inte så många bilder men några har jag fått. nu ska jag dö lite mer.

ikväll är det halloween = maskerad.
vad jag klär ut mig till får ni se.
men det är inte hitler eller en överkörd student som maria
(fast jag var sugen på att sno den sista utklädnaden, som en hyllning)
ledtråd är att det har med mitt jobb i somras att göra.

ett ägg

Cafékväll 19/10

min kamera är ungefär lika bra som den första webcameran min familj köpte typ 97 men här kommer iallafall några bilder från den fina cafékvällen afro och rocksångarna hade i tisdags:


Jazztrummisen Philip busade.


Bella och Johan sjöng ur Chess.


Sophie sjöng Vad é de där?


och gulle-indiern sjöng bland annat Nature Boy.

det var några fler men jag fick inte kort på allt. amanda som går rocksång sjöng "färger i en vind" ur pocahontas och jag älskade henne för det. kan vara bästa låten någonsin. åh det går så många bra sångare och sångerskor på skolan i år, det tycker jag om.

(det här var 300:de inlägget)

jag har tänt ljus, lyssnar på elephant parade och trär bomullsrondeller på tråd. vad gör ni liksom?

jag och david cyklade precis till äjvagåren där en viss herr agorander har sitt barndomshem. enda anledningen var att ta kort på hans familjs husvagn. den var fin. men det var jobbigt att cykla, fast jag vågade inte klaga. inte förrän david påpekade att han var helt slut och hade blodsmak i halsen. då gled jag in och sa att jag också var "lite trött".

förut:


nu:


vi håller på med kanons nu på ensembleledningen. det är på ensembleledningen jag saknar folk från mitt år som mest tror jag. speciellt när folk väljer att dirigera på "livet är en gåta", då snörper mitt hjärta. den låten speglar hela året tror jag, på så många sätt. hej sentimental.

nu ska jag fika med david i ljushallen.

kom precis tillbaka till mitt rum efter att ha repat den här låten tillsammans med izabelle, linus och isak. jag spelar alltså piano. jag spelar alltså det där lilla solot mitt i låten. JAG alltså, som liksom inte är den tajtaste komppianisten som finns. kan vara det sämsta och samtidigt det roligaste jag spelat någonsin tror jag. på tisdag ska vi spela upp den på cafékväll.

nu ska jag göra affischen för halloweenfesten vi ska ha nästa vecka. kreativiteten flödar.

!!!

man blir ju mörkrädd när man inte endast har redan valt fördjupningsämne i musikhistorian, utan även skrivit och förberett mer än hälften när det är mer än en månad kvar tills det ska redovisas.

lite osammanhängande tankar om att gå ett andra år.

när jag gick mitt första år på geijer för två år sedan fick vi ettor snabbt veta att tvåorna tyckte att året innan var betydligt roligare. tror nästan dessa yttranden tog fart redan första veckan. detta var något som vi snabbt tröttnade på, det är nämligen inte så kul att höra att man är så himla tråkig och aldrig vill göra något "så som vi gjorde förra året". liknande åsikter har självklart kommit även detta år. man jämför folk med folk, jämför stämningen, jämför kvaliten, jämför fester osv. även om detta inte sägs lika öppet som det gjorde mitt första år, tycker jag själv att man märker det tydligt. det finns en ganska tydlig anti-attityd som jag tycker är förbannat tråkig.

för alla tvåor så finns vårens minnen kvar. det är på våren man hittar sina riktiga vapendragare, då man på riktigt lär känna folk och känner sig tryggast med dom man omger sig med. det är den roliga tiden man kommer ihåg. man har helt enkelt glömt bort hur det var i början på hösten, då man kände sig för, försiktigt försökte visa vem man var och sakta lärde sig förstå sina skolkamrater.

dessa minnen är de man tar med sig när man sen börjar igen på hösten. man förväntar sig att första skoldagen ska alla bara krama varandra och vara vänner, vilket inte sker för det finns drygt 150 nya ansikten, precis som det var året innan på uppropet, och dessa 150 nya ansiktena har ingen aning om hur det var för bara två månader sedan.

sedan man glömmer bort att man faktiskt inte tyckte om alla. att det inte alltid var på topp. varje dag var inte perfekt, inte ens på den roliga våren.

och det är självklart bra, man ska inte koncentrera på vad som var jobbigt.

men att ha den attityden att "allt ska vara som förra året" är inte bara helt orealistiskt utan även väldigt dumt. för inget år är det andra likt. dom man umgicks med första året går helt enkelt inte kvar. nu är det nya människor som tillsammans bildar en ny stämning, en helt annan än den tidigare, och att det är en annan betyder inte att den är dålig. ska man "leta efter" hur det var året innan kommer man få leta hela året och det slutar bara med att man blir besviken. man måste helt enkelt acceptera att det är ett nytt år för att ha kul.

det kanske var lättare för mig, eftersom det som sagt var två år sedan jag gick här och jag har för länge sedan försonats med att alla underbara fantastiska människor jag träffade där och då inte finns på samma plats längre. då får man helt enkelt hitta nya, och då menar jag inte hitta några som kan ersätta dom gamla, utan nya bekantskaper. för hur gärna jag än vill så kommer jag aldrig hitta någon ny Maria. jag kommer inte hitta ett nytt "Agnes, Hanna, Erika och Anna"-gäng. Staffan Bråsjö kommer aldrig kunna kompenseras med någon annan. Min och Andreas sms-humor var just VÅR sms-humor och kommer alltid vara våran.

och att saker råkat gå lite snett, att logenfesten blev lite kaos-artad verkar ha fått någon slags "det beror på att det är nya människor, förra året hade detta aldrig hänt, i år kan folk inte bete sig"-stämpel. vart är logiken? går inte vi tvåor också på skolan? bidrar inte vi också till stämningen? till att saker händer? var det inte vi som berättade om allt galet som hände under våra respektive år? kan det inte lika gärna vara vi som "uppmuntrat" ettorna in i ett visst beteende? (ett av borden som gick sönder på logen gick sönder för att folk från FÖRRA året satt på det, en liten parentes bara.)

jag har nog tusen tankar om detta och har lite svårt att få ner allt i ord. men det känns som om detta alltid ligger i luften och jag har grubblat ganska mycket på det. om ni (komigen bajjen) har något att säga om detta får ni gärna göra det för det är intressant att höra.

när man låser i runestam, skolans datasal, så sätts larmet på. det låter som ett barnskrik och är ganska sjukt obehagligt att höra när man går själv klockan elva på kvällen i ett mörkt och tyst ransäter.

jag köpte en kamera förra veckan. den är ungefär lika bra som min mobilkamera.
härligt.

i måndags gjorde jag om i mitt rum. jag trivs. jag längtar typ efter det när jag inte är där.



i helgen blir jag nyckelmästare när david, ordinarie nyckelmästare, är borta. det innebär att man går runt och låser skolan på kvällen. vilket ansvar.

jag sitter och plankar. roas mest av hur irriterade mina grannar måste vara när jag nu spelat de tre första takterna i Undantag hundratjugofem miljoner gånger.