mer tankar.

den här veckan har jag inte rört pianot, knappt tänkt på pianot förutom när jag kompade jennie på gemensam sång. detta var medvetet eftersom jag ganska länge nu inte känt någon glädje överhuvudtaget i att spela. det har i bakhuvudet på mig legat ett sjukt högt prestationskrav på att inte vara dålig, vilket har gjort att övandet endast har handlat om att klanka ner på mig själv för att jag inte kan stycket, vilket, som säger sig självt, har gjort att övandet inte har gått så bra. denna inställning är helt emot mina principer så jag bestämde mig för att ta en paus för att känna efter lite. kanske lite dålig tajming eftersom proddarna ska spela in våra stycken nästa vecka, men jag är hellre lite halvt oförberedd och tycker det är kul att spela in än att börja gråta framför alla musikproducenter för att jag tycker jag är så dålig.

en dum bidragande faktor är att det även är sån stor fokus på hur mycket man övar, och att det är det som spelar roll om man är bra eller inte. jag får helt seriöst kommentarer som "vad gör du? varför är du inte och övar?" vilket gör mig så sjukt irriterad. VAD angår det andra hur mycket tid jag lägger ner på pianot? och det kan lika gärna vara så att på en timmes övningstid får jag ut mer än vad du får ut på dina hundraelva timmar.

man måste ha disciplin när man ska bli bättre självklart och man kan inte bara öva när man känner för det, (vilket jag verkligen inte gör) men jag funkar inte så att jag kan tvinga mig själv att öva fem timmar i rad, tre gånger om dagen, för jag får inte ut något av det. det kanske är bra för andra, men inte för mig. det handlar inte om att jag är lat, även om jag får starka känslor av att andra tycker det. jag kan lätt gå och öva fast jag hellre vill ligga i sängen och titta på film och sen fastna framför pianot i två timmar. men jag vill inte att "öva-inställningen" överlag ska vara betyngande, att jag måste. jag vill öva för att jag vill.

nu ska jag baka bröd och äta med chevréost.