igår var det emil i lönnerberga, tim, chips, saft och dip som gällde för mig. helt klart.
idag på brukspiano-lektionen kände jag för första gången att tja, det här är ju inte så dumt ändå. jag börjar förstå och kände att nu ska jag lägga ner mer tid på det här (eller ja, tid i huvud taget). han gick och kopierade noter, ställer sig i rummet bredvid och får frågan "hur går det?" varav han ger en ganska slö suck samt någon dryg kommentar och låter allmänt som att han hellre hade velat sitta i mitt i city med sin randiga tröja, scarf och basker framför eiffeltornet och skämmas samt spela jääzz. han hatar sitt jobb, speciellt brukspiano lektionerna kan jag tänka. min glädje sjönk ganska rejält.
snart är det fika. då vet jag att jag kommer bli glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar